Halvvägs genom 2024... Som jag skrev i tidigare inlägg så har det varit dags för årets första långdistans. Ironman Klagenfurt, som går utanför Klagenfurt i södra Österrike. Som de flesta delarna av Österrike så var den här delen också rejält backig. Inte superlånga klättringar, men väldigt branta. Har inte kört allt för mycket i den här typen av terräng tidigare utan är mer van vid antingen platt som i Sverige eller långa klättringar och tekniska nedförskörningar som i Sydeuropa. Så jag slet faktiskt lite med att köra på den här banan trots relativt fina siffror när man mäter i kraft ut i pedalerna.

Hur gick det då? Nja, inte supernöjd... En simning som fortsätter vara lite svajig där jag kom upp med tredje gruppen med relativt mycket marginal till den främre gruppen. Sedan en riktigt hård cykling där jag hamnade lite i ett vakuum utan att egentligen ligga i någon grupp under nästan hela cyklingen. Så det fick bli att dra mig själv och, som jag skrev ovan, trots relativt bra siffror så var min cykling inte så snabb som den hade behövt vara. Slutligen, ut på löpet. Helt ok ben och målet är att kunna hålla en fart på 3:45-3:50 min/km genom hela maran. Runt 20-25 km så ville tyvärr inte benen hålla det tempot utan jag fick nöja mig med ett genomsnittligt tempo på 4:02 min/km och gick till slut i mål på placering 19 av 44. Inte vad jag hade hoppats på men fick ändå en del lärdomar med mig som jag hoppas på att kunna ta med mig till kommande tävlingar den här säsongen.

Som vanligt så är slitaget efter att ha genomfört en Ironman rejält och tester som jag gjorde cirka 12 dagar efter tävlingen visade fortsatt att min kropp inte har återhämtat sig. Det lär bli lite balansgång för att hitta tillbaka till en fungerande kropp igen. Men, den som väntar på något gott!